När jag fyllde 20 år - nåja, två månader efter att jag hade fyllt 20 år - fick jag ett presentkort på jobbet av jobbet. Det var inte fel.
I mellandagarna tyckte jag det var lite segt på jobbet, så jag bestämde mig för att handla upp en del av mitt presentkort. Först ut var Dan Brown med Den förlorade symbolen - jo, jag är en av dem som fullständigt pausar verkligheten för hans böcker. Fyra pocketböcker för tre är också fruktansvärt smidigt, tänkte jag, och började min hög med fin litteratur som Den sista föreläsningen, Blixt Jacksons öden och äventyr och jo, i sann som-alla-andra-anda bestämde jag mig för att plocka på Om jag kunde drömma till högen. Så var det en kvar. Jag är ärlig nog att erkänna att jag kunde ha plockat på mig betydligt fler böcker - men egentligen ska jag bara läsa kurslitteratur nu. Egentligen. Men så var det en pocketbok som skulle väljas varsamt. En till bok skulle jag tillåta mig själv att införskaffa för att samla damm i bokhyllan.
Den stod där. Ett exemplar hade vi kvar hemma. En svart bok med guldiga linjer på ryggen som jag har bitit mig hårt i kinden varje gång jag sålt den till kunder. Bitit mig i kinden för att inte le lite extra. Men jo. Boken ville till min bokhylla. Den trånade efter mig och jag ska erkänna att jag faktiskt trånade efter den också. En besvarad känsla boken och mig emellan.
Idag läste jag ut Sonat till Miriam - så seriös kan jag vara. Så finkänslig är jag ofta litteraturmässigt. Särskilt när kurslitteraturen är den som försöker få min uppmärksamhet. Jag skulle inte börja läsa någon ny bok innan jag skrivit hemtentan var min plan. Jag skulle bara bläddra lite. Bläddra i min svarta pocketbok med guldiga linjer.
Den senaste timmen har jag läst. Och det är lite pinsamt. Men framför allt är det fruktansvärt fascinerande. Det klassas faktiskt som att jag studerar. Problemet är mest att jag studerar annat än det min tenta med all sannolikhet kommer handla om. Jag ägnar mig åt att lära mig ragga. Mest på tjejer. Jag läser Spelet. Av Neil Strauss.
Och det är pinsamt. Den är pinsamt bra. Och jag är pinsamt såld.
Om jag är riktigt kreativ kanske jag kan referera till Spelet på tentan om Internationell politik. Helt skiljda grejer är det inte.
I det fall USA önskar nå förhandlingar med Nordkorea kan man
föreställa sig ett yttrande i vilket USA neggar. Givet av detta skulle
Nordkorea förmodligen anta en betydligt osäkrare framtoning vilken
senare skulle kunna leda till att USA dominerar framtida
förhandlande (Strauss, 2006).
Inte helt fel.
3 kommentarer:
Även jag måste bekänna mig till den skara tjejer som läst "Spelet" och fascinerats..det enda pinsamma tycker jag egentligen är att jag känner igen mig ngt oerhört. Jag ska hitta en kille som inte ser Neil Strauss som sin guru :)
Vore kul att ta en lunch/fika i Lund/Lomma ngn dag när du fixat tentan om du vill? Jag har inte ditt nr tror jag..men hör av dig på 0735-012450 isf.
Kram Jenny
JOHANNA! Den vill jag låna.
Been there, done that! En varm och solig dag i maj 2009 blev jag faktiskt "uppraggad" på campus av en kille som använde sig av Spelet. Killen var INTE Johan, utan en vilt främmande karl. Han berömde min utstrålning och blahablahablaha.
Tråkigt för honom att jag förstod att det var Spelet och sa det till honom efter en stund. Han skämdes lite. Sen berättade han att han faktiskt brukade lyckas. Han hade nog fått hem ett par hundra tjejer på de två år han hållit på.
När han i slutet tog min hand för att spå min livslinje och kärlekslinje sa jag stopp. Ain't gonna happen Mr. Jag sa att min muskelbyggare till pojkvän skulle komma och plugga med mig vilken sekund som helst. Då drog han.
Detta var veckan innan jag fick det där mailet ni vet.
Skicka en kommentar